My Elegy
No matter how much I weep
Still my heart is an abyss
An unknown deep
My soul falling
So my elegy began
Living a burned out waste
Drinking my own tears
Forgot the taste
Aim horizon
With my elegy alone
Outside the autumn glow
Inside a sleeping spark
But I never know
Who do
Fight my elegy away
Built a fence of wicked lies
To keep all outside
My one disguise
Broken down
Put my elegy over
I wandered in the darkest night
You’re that star that shine
My only light
My heart revived
See my elegy erased
~Moriouce
Ibland dyker jag ner i all skit jag hört andra tala om. Vet inte varför men jag finner inspiration att fortsätta med vad jag håller på med. Hur skulle jag känna, hur skulle jag handla, hur skulle jag se tillbaka om jag inte haft så lätt genom livet som jag hittills har haft det? I slutet handlar det bara om en sak, jag vill förstå, jag vill hjälpa.
//Moriouce
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar